30-årsjubileum

Av Tomas Frankell

 

I en krönika jag skrev för en tid sedan talade jag om förnöjsamhet.
Det är ett ord som jag sällan använt för att beskriva livets frukter. Mitt liv har varit utmanande, inneburit mycket arbete, ibland ganska dramatiskt, men alltid roligt och ständigt framåt
Men kanske är det livserfarenhet som gör att jag känner mig mindre jagande, mindre rastlös. Långsamt har det växt fram någon form av vila inifrån. Jag tillåter mig att njuta av stunden långt mer än tidigare.
Kanske behöver livet ha dessa olika faser. Viljan att nå någonstans, förverkliga sina drömmar, sikta mot något bortom ens egen lilla horisont. Men sen behövs faserna av integration, stanna till, lyssna in mot själen  Mitt arbete inom yoga och personlig utveckling har varit långt mer än ett vanligt arbete. Det har varit min passion, mitt sätt att bidra och samtidigt utvecklas själv. Här har jag också funnit många av mina bästa vänner. De där själarna man gnuggas och växer tillsammans med under ett liv. Det har varit det verkliga guldet på resan.
Att försöka sammanfatta tre intensiva decenier är en svår uppgift. Vilket perspektiv skall man välja? Våra liv har ju så många olika skikt och faser.  Mitt liv har varit del av den våg som kallats nyandlighet och alternativrörelse. Men egentligen kan man fråga sig hur mycket alternativ vi egentligen stod och står för. Andlighet och personlig utveckling handlar ju om vad som driver oss och vad som är vårt djupare syfte med livet. För mig har sökandet framförallt handlat om förståelsen att vi bär gudomlighet inom oss. Bortom rädslorna och egots värderande finns något okränkbart i varje människa. Kalla det själ eller ande, men vi kan alla uppleva denna innersta verklighet. Det är det jag tror vi behöver återupptäcka i våra liv. Men låt mig rulla bandet bakåt till ett annat liv för länge sedan…

Rötterna
Det känns oändligt länge sen Café Vega startade 1980 på en bakgata nära Odenplan. Då var jag 23 år gammal och sprakade av energi och målmedvetenhet. Marie Louise von Malmborg och jag skrubbade och målade ett gammalt kinesiskt thehus i nästan nio månader. Sen slogs portarna upp. Det fanns inte i min värld att mitt första vegetariska Café skulle misslyckas.  Jag bodde i personalrummet och blev väckt när personalen stövlade in tidigt på morgonen. Det var mitt leverbröd både ekonomiskt och själsligt.
Efter Café Vega startade jag 1984, tillsammans med några vänner, det dynamiska Café Pan. Ett gigantiskt new age tempel i Götgatsbacken. Centret växte till att bli ett färgsprakande forum för allt inom alternativvärlden. Där framträdde den tidens stora inhemska och internationella andliga lärare för att predika sina budskap. Café Pan var den självklara kyrkan för den nya tidens budskap.  Föredragen avlöste varandra, ibland kunde tre pågå samma kväll. Det var levande, roligt och i perioder oerhört utmanande. Vi i ledarteamet på Café Pan var extremt olika personligheter. Detta kans förstås leda till en dynamisk smältdegel om man drar åt samma håll men kan även urarta till en arena för egoklaschar. Café Pan var både fantastiskt och i stunder en tuff utmaning.

 

Jag tänker ibland på alla de människor som vandrat ut och in genom dörrarna på dessa centra. Många korta möten som ändå varit djupa. Sen vissa människor som stannade kvar, kom att bli vänner för livet. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag mina andliga färdkamrater. Man nöts ihop och bandet mellan oss växer.
När jag i slutet av 1980 talet lämnade Pan var jag full av upplevelser. Deceniet avslutades med att jag satte upp en musikteater. Föreställningen cirklade kring tre galaktiska gudar på jakt efter en ny frälsare för världen. Deras sökande gick inget vidare kan man väl lugnt säga… Men oj vad roligt det var. Kanske var pjäsens tema också talande för hela1980 talet. Vi talade inte längre om gurun eller frälsaren utanför oss utan sökte den i hjärtat hos oss alla.

Ständigt nya projekt
1990 talet inleddes med födelsen av ett Deva center. Den allra första Devan öppnade på dalagatan i centrala Stockholm. Här uppstod återigen ett dynamiskt forum som snabbt fylldes av aktiviteter. Denna gång innefattade centret även galleriverksamhet. För mig var det roligt att upptäcka konsten och förstå mer om kreativitetens kraft.  Och vilket härligt arbetsteam Deva samlade kring sig.  Anita, Catharina, Nisse, Har Nam, Jean Michel, Maj-Britt, Berit, Christel och många flera…
Deva hade från början en mer harmonisk ton än Café Pan. Mindre av stridande viljor och mer av samarbete.  På Deva startade också Sveriges första kundaliniyogalärarutbildning. Yogi Bhajan  gav mg sin välsignelse och jag körde igång. Det var på många sätt ett risktagande. Det var så mycket om yogan jag ännu inte visste, så mycket jag snabbt behövde lära mig. Men så fungerar ju ofta livet. Vi får ibland kasta oss ut och försöka lära oss under vägens gång.
Det här var ett helt nytt kapitel för mig och många andra lärare. Devas första utbildningsprogram erbjöd drömmar, astrologi, numerologi, shamanism och mycket annat. Jag tror vi alla kände oss lite som pionjärer. På den tiden fanns det fortfarande få utbildningar inom alternativområden.  Efter sex är med min första Deva var det dags att gå vidare. Plötsligt fanns signalen i hjärtat. Något ropade till mig att tiden var mogen för ett nytt steg.  När Devas portar slog igen 1996 reste jag till USA. Ett gäng starka, bra tjejer tog över verksamheten. Under några år drevs Gaia center i Devas gamla lokaler. För mig var det skönt med en tids frihet.  Livet känns ibland som andetag. Andas in för att sedan ge ut igen.

Spanien – min retreatplats
Åren som rullat på skulle kännas ofullständiga utan Sydspanien.
Vi har alla våra favoritplatser i världen. För mig heter en av dessa Nerja, en pärla belägen några mil öster om Malaga. Jag rekommenderar ett besök om du inte redan varit där. Här finns torget mitt i staden och den klippa ut mot havet som kallas Europas balkong.  Här har jag vilat tanken mot horisonten många gånger. Redan 1986 började vi flyga ned grupper till Nerja. Det var min underbara kompis Doris Ankarberg  som tog initiativet. Det kändes alltid lätt att ha kurser i Nerja. Havet och omgivningarna gjorde att folk öppnade sina hjärtan på vid gavel.  Doris och jag brukar säga att det uppstod många evighetsögonblick. De där stunderna vi bär med oss från ett liv till nästa. Fortfarande känns det härligt att då och då springa på någon gammal kursdeltagare som utropar: ”Spanien kursen med er två var verkligen fantastiskt”.
Det var i Spanien jag mötte Elisabeth och Bertil Pettersson. Vårt möte på en av mina kurser blev inledningen till Deva Espana några år senare. Dom bar en dröm om att starta en kursgård och jag ville stödja deras . En bit upp i bergen,  strax ovanför Nerja, stod en gammal fruktfarm och väntade på oss. Där byggde Elisabeth och Bertil ett litet vackert center.  Jag tror många kursdeltagare fortfarande minns mornarna med yoga på terrassen. Promenader med hundarna i bergen. De generösa frukostarna fyllda med egen plockade frukter som förtärdes i solen. Jag tror alla dessa grupper genom åren fyllt många syften. Dels fått ta steg av läkning och helande i våra liv. Men också att öva kärlekskänslan till helt främmande människor. Känna igen sig, förstå att på ett djupare plan, finns alltid likheter. En skola i empati kanske man kan kalla det. Deva Espana har idag lagt ned sin verksamhet.  Men så är väl livet. Ständigt nya kapitel.
Parallellt i Stockholm under 2000 talets första decenium drevs Deva Stockholm i Gamla stan och senare på Allhelgonagatan på söder.  Jag själv, liksom många andra sökare, har behövt våra andliga hem. För mig har dessa centra fungerat som forum att landa på. Men också hålla mina kurser i En Kurs i Mirakler,
Nu har jag beskrivit det yttre livet.
Det kom också till stor del att forma mitt inre. Genom mötena med olika lärare och medverkade fick jag möjlighet att möta mina rädslor. Ju mer jag själv trädde in i lärarrollen desto tydligare blev det: vi lär genom att lära ut. Jag kommer ihåg mitt första föredrag i Västerås. En liten katastrof men i backspegeln lärorik. Jag minns också första gången jag höll föredrag om homosexualitet. Berfrielsen och glädjen att kunna använda egna erfarenheter för att inspirera andra. Som sagt kan livet betraktas  i många olika ljussken men ett av de vackraste heter definitivt tacksamhet…

Milleniet inleds
Det är alltid svårt för någon som älskar sitt arbete och haft sin identitet där att stanna upp. Början av 2000 talet var minst lika intensivt som någonsin de tidigare. Deva Stockholm startade upp i Gamla Stan. Här fick min nystartade Livsyogaskola  sitt första permanenta hem. Parallellt med yogan startade jag och Anna Bornstein en meditationslärarutbildning. Det var ett litet bidrag av stillhet mitt i verklighetens turbulens. Läs gärna mer om Annas fantastiska arbete med att få ut stillhet på skolorna: www.dreamofthegood.org. Idag finns Deva på Allhelgonagatan. Det är 2010 och mycket sker i världen.
Jag vill tacka dig som färdats tillsammans med mig under dessa år. Vilket fantastiskt äventyr det varit och fortfarande är. Vi är alla på samma resa och behöver varandra mer än vi någonsin kan ana… Kanske är min främsta insikt från trettio år av intensivt sökande att gemenskap är allt. Den ensamma resan mot befrielse tror jag inte fungerar. Ingen kommer till himlen ensam, som En kurs i Mirakler så vackert uttrycker det.

Lev gott i sommaren.

P.s Läs gärna mer om mitt framtidsprojekt under fliken ”Deva gården”

Tomas Frankell

Maj 2010