Växandets konst - reflektioner kring lärarrollen

av Tomas Frankell

Vårt äventyr har handlat om att öva olika yoga och meditationstekniker i vår vardag. En av livets svåraste utmaningar handlar om att skapa kontinuitet i våra liv. Sinnet låter sig ogärna tränas utan har för vana att ta sina egna vägar. Min gamle yogamästare Yogi Bhajan brukade ofta säga att västerlandet led av en stor sjukdom ”bristen på kontinuitet”.
Varför är det så svårt? Troligen finns det många svar på den frågan. Ett viktigt skäl är att vi tvingas möta obearbetade känslor och konflikter när vi vänder oss inåt. Verket En Kurs i Mirakler menar att det verkliga skälet till att vi flyr oss själva är rädslan för kärleken. Dessa böcker säger att vi tror oss vara ovärdiga befrielsen. Därigenom känner vi oss trygga i repeterandet av våra dramer. Vi undviker kärleken eftersom det inte går ihop med vår självbild. Kanske är det så, vi måste våga ta emot nådens kraft inifrån.

Meditation – en pågående process
Meditation och yoga handlar om att avidentifiera oss från gamla tankemönster och identiteter. Skikt efter skikt i sinnet genomlyses av medvetandets ljus. Troligen går det inte att forcera denna process av ”rening” i våra liv. Den tycks han sin egen takt och tempo. Har vi sagt ja till att utvecklas och övar träget kommer insikterna trilla ned steg för steg.
Slutligen är det intuitionen som leder vår mognadsresa framåt. Med tiden och träning blir vi alltmer lyhörda inåt. Vi börjar känna när det är dags att gå framåt och när det är tid att stanna till. Går vi för fort fram börjar upplevelserna staplas på varandra och vi blir övermätta. Ibland har jag mött sökare som är trötta på allt vad personlig utveckling heter. Jag ser det oftast som ett tecken på att man inte givit sig tid till att förankra och integrera det man gått igenom. Det är likt att äta bakelser varje dag, för många gör oss illamående.

Finns det några kriterier på att vi går framåt i övandet?
Olika skolor ger olika svar på den frågan. Jag tror några enkla saker kan visa om vi är på rätt väg. För mig personligen handlar det framförallt om utvecklandet av goda förhållningssätt i livet. Frågor vi alla kan ställa oss är:

- Har jag blivit vänligare gentemot mig själv och mina misstag?
- Känner jag oftare tacksamhet inför mig själv och livet?
- Har känslan av ledning inifrån vuxit sig starkare?

Känslomässig mognad
Något som direkt berättar om vår egen mognad och personliga utveckling berör vår relation till känslor. Här tänker jag framförallt på hur vi hanterar känslor av att bli sårade, kränkta eller överkörda. Vår instinktiva reaktion inför dessa känslor är att beskylla någon för dem: ”Det är du som får mig att känna så här…”Medvetenhet handlar dock om insikten att vi ansvarar för våra egna känslor, de sår som aktiveras i mötet med andra. Det är med andra ord inte andra som får oss att känna oss dåliga eller värdelösa, känslorna finns redan inom oss.
Detta betyder självklart inte att vi låter andra behandla oss respektlöst. Däremot innebär det att vi börjar ta ansvar för våra egna reaktioner och hur vi bemöter andra. Slutligen lär vi oss att mogna av allt som sker i våra liv. Men detta kräver stor medvetenhet och träning, troligen under ett helt liv.

Lärarens roll
En lärare är utifrån ovanstående definition någon som lär av allt.
Man kan uttrycka det som att den främsta läraren också är den främste eleven. Det är alltför lätt att med åren tro sig ha alla svaren och sluta vara nyfiken. Många andliga lärare stagnerar och känner sig lite förmer än andra. Det är därför inspirerande att betrakta personer som Dalai Lama som lyckats behålla barnets nyfikna öppenhet.
På sätt och vis blir fallgroparna fler ju längre vi kommer på medvetenhetens väg. Man brukar säga att den mest svårbotade sjukdomen heter andlig ego. Det innebär att man börjar känna sig lite andligare än andra eller att ens väg är ”högre” än andras. Det bästa sättet att undvika detta är att stanna i friktion med människor som inte delar ens verklighetssyn.

För att fungera som lärare behöver vi kombinera en kraftfull verktygslåda med självinsikt. Varken meditation, yoga eller terapeutiska tekniker behöver innebära utveckling. De kan brukas och missbrukas. Det är först när de kombineras med intuitionens klarseende det leder till något kraftfullt. Med ökad erfarenhet tycks de flesta andliga lärare alltmer förlita sig på detta mystiska inre språk.
Intuitionen talar till oss i tid men utgår ifrån ”icke tid”. Det är en djup intelligens som står i kontakt med oss alla. Det talar med andra ord inte bara för ditt eller mitt bästa utan allas.
För mig har just lyhördheten för det intuitiva blivit alltmer viktig med åren. När jag själv leder föredrag eller kurser försöker jag ständigt vara lyhörd inåt, utan att förlora kontakten med yttervärlden. Detta kan medföra att ett kvällsföredrag går åt ett helt annat håll än jag först tänkt mig. Min tillit till denna visa instans inom mig har vuxit med åren. Ofta har jag blivit överraskad av de ord som flödar fram från mitt innersta. Vilken oerhörd intelligens vi alla bär inom oss!

”Keep up” – gå på vad som än händer
Undervisning ser jag som ett stort privilegium.
Den erbjuder möjlighet att förmedla vidare insikter som värkt fram under många år av arbete. Vi tvingas samtidigt att hålla igång vår egen träning. Det går helt enkelt inte att repetera samma nötta tankar om och om igen. Elevernas egen utveckling och nyfikna frågor ger oss bränsle att ständigt gå vidare. Varken oförankrade teorier eller psykologiska modeller räcker till i mötet med verkligheten. Vi behöver som lärare utgå ifrån egen erfarenhet och intuitiv visdom.

Det finns elever som avstår från att börja undervisa för att de inte känner sig ”klara”. Men detta till synes ansvarsfulla förhållningssätt kan vara en av egots fallgropar. Som lärare behöver vi inte kunna svara på allt, däremot krävs ärlighet gentemot oss själva och eleverna. Om vi inte kan svara på en fråga är det ärligt att säga som det är. Det öppnar för möjligheten att någon annan i gruppen får dela med sig av sina erfarenheter.
En lärare låter sig inte heller nedslås av kritik eller en ”misslyckad” klass. Detta värderande av ens egen insats är oftast ganska självupptagen. Istället är det bättre att neutralt försöka analysera misstag, lära av dem och sedan ”Keep Up”. Den slutliga drivkraften hos en lärares är medkänslan till oss själv och andra. Det bär oss igenom perioder av både prövningar och flöde.

Mötet
Något som alltid slagit mig under åren av undervisning är: vi är oerhört lika varandra när vi träder bortom fasader och yttre spel. Vi delar alla våra tvivel kring att inte duga och tro oss vara värdelösa. Detta är allmänmänskliga känslor inte bara i vårt land, utan över hela världen.
Men självklart är detta inte sanningen om vår egen identitet. Det är upptäckten av människans djupare skikt meditation slutligen handlar om.
Vår utbildning hjälper oss, utifrån mitt perspektiv, att stanna i process med våra egna liv. Förbli levande genom alla de faser ett liv innebär. De tekniker du lärt dig är grunden som gör detta möjligt. När vi ger oss stunden av meditation återknyter vi till den verklighet som alltid finns bakom oro, stress och rastlöshet. Det ger oss en förvissning om att det som är verkligt inom oss aldrig hotas av det som sker i tid och rum.

Eller som En Kurs i Mirakler så vackert uttrycker det:

   ”Inget verkligt är hotat
   Inget overkligt existerar

   I detta ligger Guds frid.”

Några råd till dig som lärare:

- Du är ditt främsta kapital. Se till att hålla dig själv inspirerad och i utveckling.

- Odla nyfikenhet, undvik attityden ”jag vet mer än du”.

- Känslomässigt ansvar. Beskyll inte andra för dina känslor och upplevelser.
Istället undersök, försonas och lär av dem.

- Odla självacceptans. När din inre värderande kritiker attackerar dig,
bevittna, andas och minns att du alltid har ett värde som människa.

- Var uthållig. Vad som än sker i tid och rum återkom till din egen disciplin.
Där kommer du alltid finna nåd och kraft att gå vidare.

- Ta inte dig själv för mycket på allvar. Kom ihåg att ha roligt och att misstag är
en del av livet. På den djupaste nivån inom oss är vi redan framme och förenade i kärlek.

Tomas Frankell

Till Deva's arkiv >>